Jag har ingen som helst rätt att tycka synd om mig själv.
She's so confused
She knows she deserves more
Someone who will love and adore
- Mario Vasques
Då jag har mått "ovanligt bra" en längre tid och nåt händer, nåt som gör att en klump bildas i magen och jag får svårt att sova.
När repet jag hållit mig fast i går av och jag faller flera meter och fastnar på en ostadig platå. Den bit jag lyckats klättra blir obefintlig.
Det är den stund då jag borde rycka mig i kragen och börja om.
Jag skiter i det.
Klumpen i magen stör mig inte. Tårarna som slutat falla, har ingen betydelse. När jag accepterat att avgrunden bara är ett steg bort. Är tillfredställd med den sinnesstämning som råder.
Det är vid de stunderna jag hatar den patetiska ursäkt till människa jag blivit.
Man vill ha sin del av kakan och man vill äta den me.Ändå gör jag det?
Det finns dom där töntiga "självmordstankarna". När man funderar på att det inte finns något man inte uppnåt som man skulle vilja uppnå. Som om allt hänt på för kort tid och man upplevt alla olika stadier.
Dom där tankarna som inte är självmordstankar, utan mer funderingar och en känsla av att det är meningslöst.
En tyst önskan att man skulle svimma precis då man lutar sig lite för långt över kanten eller att den där kvarglömda väskan skulle vara en bomb.
Tankar om oväntad indirekt död, fel plats vid fel tillfälle. En bil som skulle få sladd och man råkar hamna i vägen. En död ingen välkomnar men som inte är någons fel.
Det är de tankarna man borde utplåna, de tankarna som borde vara oväsentliga.
Det är tankarna jag inte vågar leva utan.