Vad ont de gör.

Sjukt vad jag saknar "oss".

Var i Linköping i helgen. Träffade en av de som alltid accepterat mig för den jag är. Jag förstod inte förräns nu hur otroligt mycket jag saknar att bara vara med dig. Visst har det varit stunder då saknadsvågor sköljt över en,
inte på samma sätt som nu.
För första gången på 1 år skulle jag vilja säga, fick vi vara ensamma, ta de lugnt, prata. Det var som det brukade vara.

Det var underbart och extremt jobbigt.
Speciellt i bilen när vi lyssnade på "Eden". Jag minns Uppsala, underbaraste pastasalladen i världen, alla härliga musikal människor. You know who i svart hatt och uppknäppt skjorta.

fan vad jag vill tillbaka till allt. Tillbaka till innan allt gick åt helvete. Jag slutade fungera utan dig...de va alltid vi. Nu kommer de aldrig kunna bli på samma sätt, samma lycka. Vi får träffas max 1 gg i månaden...JAG HATAR DET.

2004 Var inte direkt de bästa året i mitt liv. Jag tror aldrig jag sa det. Jag berättar inte mycket...Men du var den som gjorde så att jag orkade vidare. Jag har inte sagt det förut: Tack

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback