Bajs.
Det finns ingen mening med att försöka vara djup gällande allt man skriver om.
Herregud, det finns det som vill ha in poesi i varenda mening.
Ack hur tårarna rann, livet fick mer mening och den damp ner i toaletten. Bajs.
Jag vill ha inspiration, jag vill skriva om allt. Jag vill berätta så mycket, fast jag har svårt att formulera det viktiga.
Jag kan inte skriva om det som gör mest ont. Jag vågar inte skriva ner vad som hände för 5 minuter sen för att reaktionerna skulle bli så fel. Ingen, INGEN skulle förstå. Ingen skulle försöka förstå. Det skulle bli så avfärdat, så mycket fake caring.
Jag vill ha så mycket som håller mig tillbaka. Allt. Inte bara ett telefonsamtal, odiskad disk, regn. Något som betyder, något som suddar ut tanken. Jag vill inte bli dragen ditåt. Closer to the edge.
Jag gör det klassiska korkade, fjortis, emo, dumma. Jag gör det för att andra gjort det. Försöker intala mig själv att det ger effekt. Det gör det inte ändå fortsätter jag.
Jag berättar en 4-del och jag berättar det för en. Det andra känns så avlägset. Fan så otroligt äkta.
Jag berättade om behövande. Jag sa det så enkelt på något vis att jag förvånade mig själv. Det var inte så svårt som jag gått och fasat för. Dina svar de var så simpla, så adekvata, perfekta, de rätta. Du sa allt du behövde säga och mer därtill. Du förstod precis allt. Allt förutom att dina ord inte bet på mig. Att jag inte kunde ta det till mig. Jag vill så gärna trots det som talar emot. Jag har tappat tron på att tiden läker alla sår, jag har tappat tron på att saker blir bättre. Jag litar inte på människors godhet. Jag är inte ens säker på min integritet.
Jag mår inte dåligt, jag mår inte bra, inte sådär. Jag mår inte alls. Jag är bortappad och vet inte längre vad jag håller på med.
Herregud, det finns det som vill ha in poesi i varenda mening.
Ack hur tårarna rann, livet fick mer mening och den damp ner i toaletten. Bajs.
Jag vill ha inspiration, jag vill skriva om allt. Jag vill berätta så mycket, fast jag har svårt att formulera det viktiga.
Jag kan inte skriva om det som gör mest ont. Jag vågar inte skriva ner vad som hände för 5 minuter sen för att reaktionerna skulle bli så fel. Ingen, INGEN skulle förstå. Ingen skulle försöka förstå. Det skulle bli så avfärdat, så mycket fake caring.
Jag vill ha så mycket som håller mig tillbaka. Allt. Inte bara ett telefonsamtal, odiskad disk, regn. Något som betyder, något som suddar ut tanken. Jag vill inte bli dragen ditåt. Closer to the edge.
Jag gör det klassiska korkade, fjortis, emo, dumma. Jag gör det för att andra gjort det. Försöker intala mig själv att det ger effekt. Det gör det inte ändå fortsätter jag.
Jag berättar en 4-del och jag berättar det för en. Det andra känns så avlägset. Fan så otroligt äkta.
Jag berättade om behövande. Jag sa det så enkelt på något vis att jag förvånade mig själv. Det var inte så svårt som jag gått och fasat för. Dina svar de var så simpla, så adekvata, perfekta, de rätta. Du sa allt du behövde säga och mer därtill. Du förstod precis allt. Allt förutom att dina ord inte bet på mig. Att jag inte kunde ta det till mig. Jag vill så gärna trots det som talar emot. Jag har tappat tron på att tiden läker alla sår, jag har tappat tron på att saker blir bättre. Jag litar inte på människors godhet. Jag är inte ens säker på min integritet.
Jag mår inte dåligt, jag mår inte bra, inte sådär. Jag mår inte alls. Jag är bortappad och vet inte längre vad jag håller på med.
Kommentarer
Trackback