Inlåst bakom bly och cement men det var aldrig borta.
Det snurrar fortare nu förtiden.
Det är inte så att du är dum inte någon av er är dumma.
Ni ser ju alla att det är något fel, att det inte ska vara som det är.
För det gjorde så ont ett tag, det gick i vågor, men blev aldrig bra. Ibland får man känslan av att - Jag orkar inte mer.
Last night, I walked through the rain and darkness, the rough wind and the moon wich was almost full. And it was a perfect night to die. How the hell would I know?
Jag trodde att jag behövde någon att rädda, att det var vad som saknades att jag återigen skulle få glömma mig själv.
Fast när man väl öppnat så är det svårt att stänga igen. Tårar och skrik verkar bli ett behov. Jag äcklas av min svaghet.
De du berättade då på kvällen, när vi varit och handlat. Jag visste det redan. Jag hade redan förstått. Återigen bannar jag mig själv för att jag inte gjorde mer. Jag simmade in till land även då jag visste att du glömt bort hur man simmar.
Jag låg på utslagen på en stenstrand och såg i ögonvrån hur du sjönk ner i det djupa blå, i det svarta. Hur havsskummet gick från vitt till rött. Hörde vagt hur det skrek nere i avgrunden. Tro mig jag klättrade ner! Varje hål som fanns och fastanade till slut ensam på en avsats.
Jag försöker även jag finna min väg. Även då jag faller gång på gång. Dina skrik ger mig tinnitus och jag gråter tårar som bränner i mina försök att nå fram.
Never ment let go. Please forgive me for letting go.
Det är inte så att du är dum inte någon av er är dumma.
Ni ser ju alla att det är något fel, att det inte ska vara som det är.
För det gjorde så ont ett tag, det gick i vågor, men blev aldrig bra. Ibland får man känslan av att - Jag orkar inte mer.
Last night, I walked through the rain and darkness, the rough wind and the moon wich was almost full. And it was a perfect night to die. How the hell would I know?
Jag trodde att jag behövde någon att rädda, att det var vad som saknades att jag återigen skulle få glömma mig själv.
Fast när man väl öppnat så är det svårt att stänga igen. Tårar och skrik verkar bli ett behov. Jag äcklas av min svaghet.
De du berättade då på kvällen, när vi varit och handlat. Jag visste det redan. Jag hade redan förstått. Återigen bannar jag mig själv för att jag inte gjorde mer. Jag simmade in till land även då jag visste att du glömt bort hur man simmar.
Jag låg på utslagen på en stenstrand och såg i ögonvrån hur du sjönk ner i det djupa blå, i det svarta. Hur havsskummet gick från vitt till rött. Hörde vagt hur det skrek nere i avgrunden. Tro mig jag klättrade ner! Varje hål som fanns och fastanade till slut ensam på en avsats.
Jag försöker även jag finna min väg. Även då jag faller gång på gång. Dina skrik ger mig tinnitus och jag gråter tårar som bränner i mina försök att nå fram.
Never ment let go. Please forgive me for letting go.
Kommentarer
Trackback