För vissa är det höst, andra vinter eller vår, för mig var det sommar.

Och hon vill inte under några omständigheter tillbaka till den tiden. Aldrig har hon fallit så djupt.
Aldrig har hon haft så ont. Allt var förlorat och sår framträdde på handlederna. Hon förstod inget alls då hon tryckte ner skalpellen mot handlederna och ristade försiktiga stjärnor med hoppet att de skulle lysa starkare än hennes gudsförgätna sol och visa vägen till något bättre. Hon skrattar när hon berättar om det. Lämnar ute de delar att hon grät i timmar, lämnar ute de delar att det hänt efter det om och om igen. Rakhyvlar och köksknivar. Att hon så ofta hållit vassa eggar i sina händer. Hon förstår det icke själv. För visst har skuggor av tiden kommit tillbaka. Ibland kastat ner henne på marken tryckt ner henne med händer kallare än alaskas vinter. Hon kan inte fly och hon kan inte berätta. I den värld hon lever är smärta missförstått. I den värld hon lever har hon snart förlorat allt hopp. Hon ser vad hon har, tvekar om det är äkta tvivlar på om det är rätt. Aldrig har hon varit så rädd, aldrig har känslan av att begå varit så självklar. Leenden ger flickan dödsångest och hon undrar, kanske är det hennes öde att ta det i egna händer?

Kommentarer
Postat av: T.R

Jag förstår hur det känns :( Hold on

2008-01-02 @ 22:16:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback