It only hurts when I laugh

Idag så...Det finns de
som fortfarande läser
vad jag skriver.


Du blev så uppnåerlig. För i dina klackar, toffsar och perfekta make-up, var du för långt borta. Nu så plötsligt blev du uppnåerlig. Trasiga jeans, vitt linne och ren passion. 


Jag trodde att jag kunde, jag var säker på att jag kunde spara det till senare till min ensamhet. Med gråtattacker och dörrkarmar. Men jag var fast, jag var fast i en gigantisk galleria med människor jag älskar och paniken förtärde mig. Bröt ner mig bit för bit. Och jag fann mig tårögd på en tunnelbana. Nyfikna blickar och frågor som inte riktigt ville ha svar. Jag skakade på huvudet. Försökte fokusera på annat. På mina hjärtslag. Mannens tatuering på fingret. Jag insåg inte då och jag inser inte än. Fast jag är rädd. Jag skulle aldrig falla isär. Jag skapades för att vara hel.

 Jag försöker att förhindra, men jag har inte längre kontroll. Jag är inte mig själv utan står utanför och ser på, stirrar genom glaset. I perioder svider det på båda sidor. Alla är så rädda, så fucking rädda att ifrågasätta.