Rosa elefanter hahaha
Jag lät det riva igenom mig slita mig i bitar gång, på gång, på gång.
En del vet lite, ingen vet allt.
Om även du försvinner, då slutar jag andas
Apocalyptiq and insane my dreams will never change
Give me the beachboys and free my soul, I want to get lost in the rock n roll
Yes, I came back slowly walking in to hell with nothing to say
Give me the beachboys and free my soul, I want to get lost in the rock n roll.
De finns bara där för att ge hintar om de som inte känns bra.
Fetstil i början av varje inlägg.
Det är sådant jag nästan vill berätta, sådant som jag inte vågar säga.
Det är svårt att gå från att hålla allt inom sig till att ha folk omkring sig som
bryr sig.
Som vill? veta.
Jag har varit i Italien i 2 veckor =) Seborga. Ett envist litet furstendöme som blankt vägrar erkänna sig som en del av Italien.
Egen prins har de! Föredetta blomsterhandlare haha :P
Det var iallafall en lyckad resa, massa fest och grymt mycket skönt folk.
I början ville jag inte ens åka, rädd att jag skulle sakna Tobias så mycket så jag gick sönder (ett par bitar av mig ligger nog någonstans på den branta backen som ledde upp till baren).
Nu är jag hemma och livet finns kvar. Jag flydde från problemen i hopp om att de skulle försvinna. Det gjorde det inte. Klarar jag det här?
Jag orkar inte skriva detaljerat om vad som hänt...Lägger upp bilder någon dag. They'll tell my story.
Kan det vara så att de som söker hjälp är de som mår sämst?
Dessa som skär sig själva har, dödsångest. Eller är det så att de bara har tur, någon vågar se in i själen på dem, någon orkar bry sig.
Jag brukade kalla det för svaghet en gång i tiden. När det gäller mig själv så gör jag det än.
Jag hatar att vara sårbar, jag känner mig svag. Så otroligt patetisk.
Tårar finns till för de som inte klarar livet på annat sätt.
Panik, ångest, attacker.
Jag har haft det, jag vet hur det känns.
Det må låta korkat, det är nog korkat.
Mitt motto var en gång:
- Ta dig i kragen.
Ansiktet ner i kudden.
- Torka dina tårar, kväv dina skrik.
That's how I got by.
Jag lät det riva igenom mig slita mig i bitar gång, på gång, på gång.
En del vet lite, ingen vet allt.
Vissa behöver trösten konstant. Jag öppnar mig ibland, jag faller i sär.
Det var så enkelt ett tag.
Fast skammen, skammen att visa de trasiga delarna.
Det finns de som har de värre så ohyggligt mycket värre.
Vänd din blick mot dem älskade vän, låt mig skrika bakom låsta dörrar så som jag vant mig att göra.
Jag orkar inte bli missförstådd, sedd som egoist.
Så en regel jag ber dig att aldrig bryta.
Tyck INTE synd om mig, det finns inget att tycka synd om.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte,
Fast vad jag vill har väl ändå ingen betydelse.
Jag har änglavingar i silver på mina nya byxor. Är det ett skämt?
Sandra kom hem nu. Jag saknar dig så.