It only hurts when I laugh

And could I do it again and again.
But I hold back. Knowing it's wrong.
Common sense perhaps. Yet, I want
to cross the line. It's exhilirating, the
fact i'm feeling. When pain turns to
emptyness, emptyness to numbness,
to nothing. That's when it it's the most
tempting. The realization, you can always
feel. You can always feel something.

Jag försöker berätta vad jag inte vill att ni ska veta. Och det suddas ut gång, på gång. Kanske är det meningen att det endast ska tynga mig, endast ska visas för det som vågar ifragasätta. Den apatiska hysterin som tar över, varenda gång det sker. Och det är hit jag tar min tillflykt, hit jag berättar vad jag inte vill att ni ska veta. För någonstans skriver jag mellan raderna, om ni vågade sa skulle ni nog veta, då skulle ni läsa, för jag blev aldrig frisk från mig själv. Och det finns på papperena i mitt gröna block. Breven där jag varnar mig själv for den självdestruktiva väg jag vandrar. Jag forstar aldrig, jag inser aldrig, jag ger mig aldrig förran det svider på båda sidor.

For det är hit jag kommer. När jag vet att ingen förstår, när jag vet att inte själv vill fortsätta.

I can't breath daddy.

Jag bannar mig själv för att jag hamnade här, för att jag inte flydde då chansen fanns.

När jag inte längre kan bara min egen själ

Here is where I came, when I couldn't breathe.
Here is where I come when the world spinns to fast.

Bloggen har fatt lamna plats for det mer valkanda. Blyertspennor och sonderskrivna block.
For ibland gor det sa ont att jag inte kan andas, ibland ar det sa tomt att jag undrar vad jag gor har.


Heartbeat, heartbeat, heartbeat. Then I hyperventilate.


And it hurts with every hearbeat.


Det ar det sjalvdestruktiva som aldrig forsvann, det sjalvdestruktiva som ar starkare an jag.
Sometimes I give up and let go. Sometimes, always.