Livet är inte bara svart och vitt, det är grått också.
Daniel berömmer mitt tal på engelskan (Elvis Presley), jag käftar emoooot:
"Nej det enda man såg att du var nervös var att du höjde axlarna till över ditt huvud vilket jag trodde var fysiskt omöjligt men det klarade du iallafall o det såg skitgulligt ut om jag ska vara ärligXD"
Vad ont de gör.
Var i Linköping i helgen. Träffade en av de som alltid accepterat mig för den jag är. Jag förstod inte förräns nu hur otroligt mycket jag saknar att bara vara med dig. Visst har det varit stunder då saknadsvågor sköljt över en,
inte på samma sätt som nu.
För första gången på 1 år skulle jag vilja säga, fick vi vara ensamma, ta de lugnt, prata. Det var som det brukade vara.
Det var underbart och extremt jobbigt.
Speciellt i bilen när vi lyssnade på "Eden". Jag minns Uppsala, underbaraste pastasalladen i världen, alla härliga musikal människor. You know who i svart hatt och uppknäppt skjorta.
fan vad jag vill tillbaka till allt. Tillbaka till innan allt gick åt helvete. Jag slutade fungera utan dig...de va alltid vi. Nu kommer de aldrig kunna bli på samma sätt, samma lycka. Vi får träffas max 1 gg i månaden...JAG HATAR DET.
2004 Var inte direkt de bästa året i mitt liv. Jag tror aldrig jag sa det. Jag berättar inte mycket...Men du var den som gjorde så att jag orkade vidare. Jag har inte sagt det förut: Tack
Helgen var inte vad den brukade vara.
Det dummaste är att det inte går att göra ogjort.
I'll take my finale step
I know that ones I am falling there will be no more time for regret
Finns de något värre än att tycka om någon, som tycker om en tillbaka. När den som tycker om en tillbaka är så mycket bättre att man inte vågar tillåta sig själv att lita på personen.
När inte ens solens sken är förevigt.
Mycket kvälls/natt joggning för mig och Kermajt medans resten söööp. Fn va bra vi är.
Jag avundas de vackra folket. De vars morgonritual är att borsta håret. Ändå är de vackrare än de som har peronliga stylister.
Egentligen är jag för bitter för bloggandet. Jag beskriver inte de vackra förräns de bleknat bort.
I don't feel sorry for my self. I pitty the pathetich image of me I've become.
There is a hole inside of me. I think we used to call it a heart.
Nicole och Sandra, you make days <3<3
Jag tänkte inte på de så mycket förräns på engelskan, jag märkte att jag inte höll på att kvävas av tråkighet.
Så började fundera på varför jag mådde som jag mådde och kom fram till att det var helt korkat att jag tänkte på det.
Jag gjorde det nämligen av gammal vana och förr har jag i det flesta fall varit så frustrerad över att inte komma på varför att jag glömt bort att njuta av stunden.
Jag kom då fram till att det var bättre att jag bara var glad för att jag kände som jag gjorde. Carpe diem.
Varför smutsa ner det vackra med tomt tänkande?
Säg inte allt du tänker, men tänk på allt du säger
Jag hatar hälsosamtal.
Tänker inte berätta för en total främling,
sådant jag inte har mod, kraft och ork att
berätta för de som står mig närmast.
Vilket underlag hon hade också
ett papper jag fyllt i i augusti och
ett papper jag fick fylla i när jag kom dit.
Paper nr 2 var väl om hur jag själv ansåg
att jag mådde psykiskt.
Om jag kände att jag hade
någon att prata med och så.
Vem vill bryta en tradition?
Som jag gjort sedan vi började med hälsosamtal, borta på ösby....
JAG LJÖÖÖG. Ta sig i röven om hon tror jag ska vara ärlig mot henne usch.
Ska in till stan med Najkol, Kermajt och Nattis. Chilla lite i de fina vädret oh spana in heta människor.
Tänker man att man ska se lite härligt, vårigt, avslappnad ut. Så jag drar på mig mina slitna gamla jeans, min jättetajta gråa tröja och ett ribbat svart/vitt linne över. Problemet nu är att jag fastnat i en ilsken könversation med min egna spegelbild. Med eller utan väst? Det är frågan.
Jag har ingen som helst rätt att tycka synd om mig själv.
She's so confused
She knows she deserves more
Someone who will love and adore
- Mario Vasques
Då jag har mått "ovanligt bra" en längre tid och nåt händer, nåt som gör att en klump bildas i magen och jag får svårt att sova.
När repet jag hållit mig fast i går av och jag faller flera meter och fastnar på en ostadig platå. Den bit jag lyckats klättra blir obefintlig.
Det är den stund då jag borde rycka mig i kragen och börja om.
Jag skiter i det.
Klumpen i magen stör mig inte. Tårarna som slutat falla, har ingen betydelse. När jag accepterat att avgrunden bara är ett steg bort. Är tillfredställd med den sinnesstämning som råder.
Det är vid de stunderna jag hatar den patetiska ursäkt till människa jag blivit.
Man vill ha sin del av kakan och man vill äta den me.Ändå gör jag det?
Det finns dom där töntiga "självmordstankarna". När man funderar på att det inte finns något man inte uppnåt som man skulle vilja uppnå. Som om allt hänt på för kort tid och man upplevt alla olika stadier.
Dom där tankarna som inte är självmordstankar, utan mer funderingar och en känsla av att det är meningslöst.
En tyst önskan att man skulle svimma precis då man lutar sig lite för långt över kanten eller att den där kvarglömda väskan skulle vara en bomb.
Tankar om oväntad indirekt död, fel plats vid fel tillfälle. En bil som skulle få sladd och man råkar hamna i vägen. En död ingen välkomnar men som inte är någons fel.
Det är de tankarna man borde utplåna, de tankarna som borde vara oväsentliga.
Det är tankarna jag inte vågar leva utan.
Your voice makes me smile.
Tomorrows another day.
Jag är så borta hela tiden, seg, tom. Jag blir arg på mig själv jag vet inte fan vad det beror på heller, så jävla seegt.
Mina knän jävlas också, kan inte böja mig ner ordentligt utan att de gör ont. Får försöka göra något åt det annars blir det tillbaks till den där förbaskade sjukgymnasten, något jag gärna undviker :/
And sometimes I lay awake all night and shiver.
Idag blir man då 17, beskrivet som de mest händelselösa året i tonåren.
Man vandrar vidare, för gammal för att vara ett barn, för ung för att vara vuxen. Alla sliter i en och man vet inte vad man vill.
Ett steg närmare klimakteriet då man kommer sluta få den jävla mensen. Förstå att man slösat bort livet fram tills den dagen. LIvet börjar vid 40?
Då du tar hand om dina tonårsbarn, rynkig och miserabel. Jaja, om det är så de är. Kanske man ska göra som Emely föreslog! råna en bank, leva livet och dö innan 30.
Som jag sagt förut huvudsaken, är väl att man är ett vackert lik.
Ett år fyllt av hemmafester och vänner, råplugg och ny klass. Sen kommer nyår och återigen faller man i en melankoliskgråt(?). Sorgsen över de som hänt som varit bra, sorgsen över de man fått och det man förlorat. Förbannad över att de aldrig kommer tillbaks, förstörd över att de någonsin börjat.
Första gången jag välkomnade det nya året med gråt(förutom raketrädsla) var när 1998 blev 1999 och de vara bara ett år kvar av 90-talet.
Aldrig igen kommer de att få upplevas. De var då jag förstod att man blir äldre. Att jag en dag inte kommer kunna gå ut på vintern för att de är risk att jag ramlar och bryter höften.
Då jag förstod att livet förändras att jag mer än en gång kommer att förlora de jag håller av mest.
Jag undrar nu vad meningen med livet egentligen är.
Är du kär?
- Nej.
Kär kommer från Kärlek. Enligt mig är kärlek att älska. Så att vara kär betyder då att man älskar någon, älskar någon på ett djupare plan, att man har något som ingen annan förstår.
Därför är jag aldrig kär. Jag tycker om människor, jag håller av dom, de betyder mycket för mig.
Men jag har aldrig på riktigt älskat någon. Möjligtvis varit förälskad.
Visst älskar man alltid de vänner som står en närmast.
Men någon av ett annat kön, mer än vän?
- Nej, dom håller jag bara av, eller tycker om.
Fortfarande kallad EMO!!
Var det sportlov vi hade?
Kermajt
Örnst
Najkol
Jelly
Nattis
Musse
Carin
Lullish
Ni gjorde lovet UNDERBART. HÄRLIGT. FANTASTISKT.
Sjukt många nya erfarenheter man kan få på en vecka.
Hängt mycket med Örnst den senaste tiden. Härlig mänska du är =)
Mamma drog till Finlajnd i Torsdags, hade lägenheten för mig själv vilket var bra kul =)
I Torsdags chillade jag dock i min ensamhet.
I Fredags kom Örnst, Kermajt, Najkol, Jelly och Musse hit.
En kväll späckad av KS, skratt, gitarrspel och allsång.
Lördagen drog vi in till Gullmars och käkade pizza(Guda gåva för övrigt).
Örnst följde sedan med hem till mig och vi mös och kollade på Leon och så...
Söndagen så blev upplockade av Jelly o co och återigen käkade vi pizza.
Detta sällskap göder mig.
Var hos Örnst igår! Såg filmen: V för Vendetta. REKOMMENDERAS.
Och jag gråter som ett blödande barn.
Att förlora sin tillit till samhället och alla människor?
Må så dåligt att man inte äter?
Hälla i sig vodka tills man skakar?
Gråta tills tårarna tar slut?
Att inte kunna sova, och drömma mardrömmar de gånger de faktiskt händer?
Att hata?
Att ge upp?
Att falla, falla djupare och inte resa sig?
Är de okej att inte le i ett I-land?
Maybe it's time to let go.
What do you do when your ruined from the inside out? You reconstruct your life so you cry at night. You stare into a wall for hours forget to eat, forget breath, forget to be.
I don't belong here
Dagens klädsel:
Slitna, favorit jeans med knähål a la Kermajt
Grön stretchskjorta
Randig halsduk
Röd mössa
Randiga vantar
Röd väska
I’ll be there when your last breath's taken away
In the dark when there’s no one listening
In the times when we both get carried away
When we both get carried away
- Plus 44
When your heart stops beating
I'll be yours.
Idag ska jag se musikalen Avenue Q med Tove. De ska bli kul =)
Vunnit Tony award för bl a Bästa musikal.
Späckat med sex, nät och rasist skämt. Både provocerande och fräck, helt i min smak.
Självklart ska Partybrudarna ha en trevlig gathering hemma hos Nattis idag :/
(Den enda dagen jag verkligen inte kan :P). Menmen, man kan inte få allt! Hoppas dom har skitkul ändå jag får sitta och dregla över alla ashärliga bilder sen i efterhand. Synd bara att jag missar jordgubbskräm/vodka shotsen haha. Mina söta små mongon. <3
Så svagt. Jag går inte höger, jag går inte vänster. Så svagt.