It only hurts when I laugh

Jag förstår inte, jag orkar inte och jag vet ärligt inte om jag klarar mer. Det känns som om min värld fallit i bitar framför mig. Jag rasar över min egen dumhet då jag istället för att ta tag i det har valt att blunda.

Jag är så mycket svagare än vad jag försöker att framstå som. Eller det beror förstås på hur man väljer att definera styrka. Om styrka är att våga bryta ihop när det blir för mycket, då är jag svag. Om styrka är att hålla inne allt för att skona de andra som inte kan då är jag stark, var stark? jag hamnar någonstans i mitten. Dock lutar jag mest åt det sistnämnda.

Don't read this if you are going to use it against me. Don't read this if your going to use it as facts, a lexicon "The guide to Annikas mind"

Hur många andetag tar vi för oss själva? när jag tänker på livet. Hur stor del inkluderar mig och hur stor inkluderar andra? andas jag för mig själv eller andas jag för de omkring mig?
Kan jag ens räkna ett andetag per dag för mig själv?

För när man diskuterar sådant som exempelvis självmord är inte svaret:
- Jag skulle aldrig göra det, jag älskar livet.
 Utan svaren är mer i stil med:
- Det är själviskt eller Jag har ju Tobias att leva för...

jaja. Nu har jag tråkigt... Hmm... what to do? what to do?
Jag vet =) någonsin gjort det här så man skriver ner en massa frågor och sedan sätter musikspelaren på shuffle och svarar på frågorna med låttitlar allt eftersom?

Är du lycklig?
Belive - Breaking benjamin

Vad är din inställning till att vakna på mornarna?
We belong together - Gavin DeGraw

Vad drömmer du om?
Paradise city Guns n roses

Gråter du ofta?
Breaking the law - Judas

Vad anser du om kärlek?
Hello - Evanescence

Vad sjunger du i duschen?
Release me - Oh, Laura

Är du nöjd med livet?
Attack - 30 seconds to mars

Vad har du för inställning till livet?
The final countdown

Vad tycker du om barn?
Heavens on fire - Kiss

Hur mår ditt hjärta?
Crawling - Linkin Park

Är du rädd för dig själv?
The memory Remains - Metallica

Har du någon gång fysiskt skadat dig själv medvetet?
Red is the new black - Funeral for a friend

Vad betyder mest?
Need to feel - Soil

Brukar du njuta utav solnedgången?
Savin me - Nickelback

Hur mår du?
Look what they've done to my song, ma

Vad tror du om morgondagen?
Made of glass - Trapt

Vad är det värsta som kan hända?
Life on Mars - David Bowie

Lever du?
True colors - Cindy Lauper

Vad anser du om sådant här?
Firefly - Breaking Benjamin

Vad beskriver dig bäst?
Jag ljuger så bra - Linda Betzing

Skrattar du ofta?
Perfect World - Billy Talent

Vem betyder mest?
Sober - Tool

Vill du vakna imorgon?
Stairway to heaven - Led Zeppelin

Vad anser du om träning?
To the end - My chemical sweatpant

Vad är det bästa med musik?
Bortom gränserna

Hur är det andas?
Numb - Linkin park

Jag vet inte du lilla mänska, vad som hände med all kapacitet. Jag vet inte varför vi blir så dumma i grupp. Jag förstår inte de tomma diskussionerna. Kanske de behövs för att en del ska vara bättre.

Judgemental thoughts. Angry words beating you skull apart. Meaningles pieces. You just let it happen, sitting there on your red plastic chair.
Empty eyes staring at a hole in the wallpaper. No tears, Did they dry along the way?
So, frozen. Shivers. Your soul trying to hide behind the bits and pieces of your broken heart.
Still you just sit there on your red plastic chair. Unawearness. Never shared a burden, never shared a tear. Scared? was it weakness? consideration? shame?
No, not one word slipped your tongue. You just sat down on that red plastic chair, staring at a hole in the wallapaper.
Judgemental thoughts . Voices whispering, like needles to your mind.
Window opens, child screaming, empty eyes stare into the midnight sky, bloody smile.
Oh, why this never ending cry? pretty, pretty midnight sky.
A hole in the wall paper.
A whole in her heart.
Slowly sits back in to a red plastic chair. Does anyone care?

And it hurts with every step I take, I feel it every heart beat.
Each breath I take is a cry for help.



Jag funderar ibland på varför jag aldrig sa ifrån? För jag tyckte ju ändå om er. Jag vet att jag var annorlunda, jag kunde ha jobbat hårdare för att passa in, det vet jag. Fast varför skulle jag ändrat den jag är?
Hade det någonsin räckt?
- Nej.
Det hade inte det personlighet kunde jag fejkat, svårt med de yttre. Och inte fan hade jag mått bättre av det.

Du frågar varför jag blir, blev så otroligt ledsen?
Vet du varför? för att jag inte är som du på det sättet. Jag håller fast mycket hårdare.
De var de två som på sina vis lyft upp mig från avgrunden. Precis som du gjort så många gånger när du fångat mig halvvägs.
De accepterade mig och älskade mig för den jag är. Fantastiska vänner är en bristvara. Det är därför jag gråter när de i allt för långa perioder slits ifrån mig.

Jag har ingenting att säga. Absolut inget alls.
Det här är mer nonsens än Joels tal på engelskan, i ettan.
Jag har inget att säga och ändå finns det så mycket vackra ord.
Jag kan göra det osammanhängande. Detta är terapi. Detta är vad som gör
att jag genomlider dagen.

Passion låt oss smaka på varandra, andas in den andres doft, låt oss leva i symbios.
Jag vill känna din lena hy och drunkna i det blinda kärleken för med sig. Jag låtsas inte
om stubben på din haka, den är perfekt för dig. Vårbris.

Jag vill omfamna varje del av din kropp och göra den till min egen.
Melankoli och vemodighet blir ett minne blott då vi springer. För jag följer varje steg du tar, andas dina andetag.

Passion låt oss våga. Det får bära eller brista. Nu kastar jag mig. Vi vet i sinom tid när natten är förliden. Jag lever än om du håller min hand.


Där är jag kvar. Ta mig härifrån.

Jag kommer att dö innan jag fyllt 30.
Jag är för rädd för att leva. Allt skrämmer mig. Jag har haft åldersnoja, ångest sen jag var 8 år.
Vadfan är jag för jävla människa?
Alkohol gör de bra för stunden och sen mår man lika uselt igen. Ta dig i kragen!
Och om man inte vet inte kan och problemen är överspelade men aldrig tagna i tu med och de gör så ont,så ont.
Jag kommer att dö innan jag fyllt 30.
Jag har inte ens hunnit med MacDonalds poesin. Jag lyssnade bara på musik och de fanns inget vackert i de flottiga pommes fritsen och inte fan var kyckling bitarna formade som hjärtan och jag tycker inte ens om lök.
Besök en gaybar och gör en Meg Ryan (När Harry mötte Sally).
Sen bryr jag mig inte heller.
För kära *** jag växte upp den dagen, åldrades något alldeles otroligt.
Sen talade vi aldrig om de igen utan lät de hemsöka mina drömmar. Visst kanske de var så att det var delvis *** fel...Fast ändå.
Vad hände med "Strike a pose, Fake a smile"? kanske är det min generation, något du aldrig hört talas om.
Jag kommer att dö innan jag fyllt 30.
Kan jag hoppa över studenten? Flak, alkohol, musik. Men farväl? de gör mig så rädd att jag inte sover om nätterna.
Sen slutar vi leva du och jag. Vi blir inte ens värda MacDonalds poesin. Schitzofren kallas de visst. Nu sitter jag och pratar med mig själv igen och allt är ologiskt.
Jag kommer att dö innan jag fyllt 30.
I slutändan ångrar jag varje val jag någonsin gjort.

När jag skriver det här skriver jag det endast för mig själv. Om det ska publiceras vet jag inte ens själv. Det finns stunder när man behöver skriva av sig.

Jag vet inte vad det är jag vill ha sagt, om det handlar om mig eller omvärlden. Jag vet inte om jag vågar skriva ner allt, jag orkar inte erkänna allt för mycket för mig själv. Det är skrämmande.

Jag vandrar runt och funderar på vad jag gör här. Om jag lever eller om jag härdar ut. Jag vill veta då de sistnämnda som ofta stämmer in bäst, varför jag är så svag. Jag har tänkt på en sak, jag har gått runt och höjt mig själv över många andra för att jag sett mig själv som mycket starkare då jag hållit inne med allt som gjort ont.
Nu när jag ser tillbaka, ser framåt och studerar nuet inser jag att så kanske inte är fallet.

Kan det vara så att styrka är att våga berätta att ta tag i sina problem.

Det är det folk säger att styrka är att öppna sig, att gråta, att jag citerar "visa sig svag". Är jag dum som inte fattar? Det känns som dubbelmoral.

Jag förstår inget alls. Det känns som jag förlorat allt jag kände till. Mitt utstakade liv är inte längre det jag vill och jag har svårt grepp om livet. Jag härdar ut som sagt och det är meningslöst.

Jag försöker säga något här! jag börjar meningar och jag kommer ingen vart:

Jag vill bara skrika jag vill skrika tills min hals inte orkar. Det är så ofta när jag funderar på att inte svänga in till hans hus bara fortsätta rakt fram, förbi fotbollsplanen inte fundera på vart jag går. Så ofta jag står i Slussen och tänker att jag kan ju ta fel buss åka någon annanstans, långt bort.

Ta alla dina pengar, när du sover pappa och ge mig av, köpa en sista minuten biljett till Malaga och vandra runt som om jag aldrig funnits.

Vad hände med den genuina lyckan som fanns innan jag började andas?

jag orkar inte. Hur många gånger har jag inte sagt det? jag orkar inte.

Douze my self in gasoline.