Jag andas ljudligt och jämrar mig.
Jag måste skriva av mig, men har inget att säga.
Det är som att babbla om ingenting med en bästa vän, bara att det gör mycket ondare och ändå är det bara ord, bokstäver på ett tangentbord.
Och lidelsefullt sjunger någon på youtube om inget alls och jag låtsas att orden är meningslösa och önskar att jag skrivit dem själv.
Ännu hör jag inte orden och jag skriker för att överrösta tystnaden. Jag är rädd att mörkret ska ljuga om jag lyssnar och jag klarar inte fler lögner.
Sammanhang förlorar betydelse när man babblar svart på vitt och orden förstör det mjuka, för de bryter tystnaden, den hårda tystnaden som en gång var mjuk.Sen var det där vassa stenarna på festen.- Du, du är inte en sån där depprockbrud va?
- Jag? nee, jag lyssnar ju på rock och mår inte så bra. Men jag är bara en bitter, misantrop, det är lugnt. Nu vill jag inte att vi ska prata mer.
Och min mamma säger att jag är perfekt, fast det måste hon, hon är min mamma. Det är hennes skyldighet. Så han på stan han som visslar när kjolen åker opp han älskar mig nog lite mer, älskar mig för att han vill.
Nu ska vi vara försiktiga så att vi inte går för långt. Jag har inget att säga om något. Jag är ingen och har inget. Jag är alla och har allt.
Någon sa att man ska beskriva ett träd i du-form och trädet skulle vara jag, men för dig skulle trädet vara du och du skulle vara jaget som beskrev trädet i du-form.
Och det var precis vad jag själv tänkt. Och livet går vidare i allra högsta grad, men han använde ord som smärtsam och försvinna och det gjorde så ont och det var så sant. Och jag vill förtränga, men främlingar ser det lika väl som jag. Ni trasar sönder mitt hem och blåkiosken är gul.
- Jag vill andas