It only hurts when I laugh

Start spreading the news.

Jag var på dop i finska kyrkan i gamla stan, idag, eller igår, lördag, glömmer bort tiden ibland. Min kusins lilla Emina skulle döpas.

Det var jobbigt, jobbigare än vad jag trodde, vi stod utanför min morfars gamla kontor. Länge. Han jobbade i finska kyrkan som vaktmästare. Bodde med min mormor i lägenheten som låg högst upp i huset som är vägg i vägg med kyrkan. Slottsbacken 2C. Mamma och hennes syskon har alla bott där. Sen dog min morfar.

Ingen bor i deras hem längre, det är något slags ungdomsutrymme, för konfirmanderna tror jag. Från kyrkan. Inget är ändrat. Tapeterna är de samma. Dörrar och golv och doft. Ingen bor där längre. Det var en tjänstelägenhet, där min mormor och morfar bodde. Sen dog min morfar.

Jag kom hem till Tobias under dagen någon gång, efter dopet. Pluggade Mediekommunikation i flera timmar utan att ta mig någonvart. Det är något som saknas. Här(pekar mot mitt huvud) och här(sätter tummen i bröstet).

Livet är förvridet just nu, jag vet inte riktigt varför eller hur eller när det har hänt. Jag orkar inte uppskatta människor. Jag tror inte dem orkar uppskatta mig heller. Jag intalar mig det. Känner mig som en hög av ingenting. Jag vill känna mig som en pelare av liv.

Jag är nog lite ledsen. Inget som jag inte kan hantera, inget som bör talas om. Men jag är ledsen. Just nu, lite då och då, ibland, hela tiden.

Jag har under de senaste veckorna plöjt igenom många av tjejfilmer jag aldrig såg som flicka. Det är kanske anledning till att jag blivit lite dum.

Numb and dumb.

Godnatt. Puss. 

Bild: Min pojkvän och Calle