It only hurts when I laugh

Åh, åh, åh.

Jag söker mig hit i desperation. När det blir än mörkare kanske jag lär mig andas. För när det ter sig ljust så springer jag för livet. Åh, åh, åh ångest.

Start spreading the news.

Jag var på dop i finska kyrkan i gamla stan, idag, eller igår, lördag, glömmer bort tiden ibland. Min kusins lilla Emina skulle döpas.

Det var jobbigt, jobbigare än vad jag trodde, vi stod utanför min morfars gamla kontor. Länge. Han jobbade i finska kyrkan som vaktmästare. Bodde med min mormor i lägenheten som låg högst upp i huset som är vägg i vägg med kyrkan. Slottsbacken 2C. Mamma och hennes syskon har alla bott där. Sen dog min morfar.

Ingen bor i deras hem längre, det är något slags ungdomsutrymme, för konfirmanderna tror jag. Från kyrkan. Inget är ändrat. Tapeterna är de samma. Dörrar och golv och doft. Ingen bor där längre. Det var en tjänstelägenhet, där min mormor och morfar bodde. Sen dog min morfar.

Jag kom hem till Tobias under dagen någon gång, efter dopet. Pluggade Mediekommunikation i flera timmar utan att ta mig någonvart. Det är något som saknas. Här(pekar mot mitt huvud) och här(sätter tummen i bröstet).

Livet är förvridet just nu, jag vet inte riktigt varför eller hur eller när det har hänt. Jag orkar inte uppskatta människor. Jag tror inte dem orkar uppskatta mig heller. Jag intalar mig det. Känner mig som en hög av ingenting. Jag vill känna mig som en pelare av liv.

Jag är nog lite ledsen. Inget som jag inte kan hantera, inget som bör talas om. Men jag är ledsen. Just nu, lite då och då, ibland, hela tiden.

Jag har under de senaste veckorna plöjt igenom många av tjejfilmer jag aldrig såg som flicka. Det är kanske anledning till att jag blivit lite dum.

Numb and dumb.

Godnatt. Puss. 

Bild: Min pojkvän och Calle

Sliten, var förnamnet, efternamnet och alla namn jag har.

Ett glas vin på anchor, slutade med att jag ramlade in hos T på morgonen och däckade på honom i hans fula soffa. På något vänster vaknade vi i sängen av att hans syster ringde vid 8-9 tiden, vi bjöd in oss själva på frulle. Jag tror nog jag fortfarande var ganska full. Intressant känsla.

Efter det låg jag och småsov större delen av dagen. Fick mig en riktigt tupplur mellan 18-21 och nu sitter jag här. En timme har gått och fortfarande har jag inte gjort något produktivt.

Både 4+ och TV3 visar Bond. 4+ visar Diamantfeber och trean Quantom of solace. Självklart väljer jag detförstnämnda. Specialeffekterna är begränsade, Connery sådär lagom manschauvinistisk. Det är genuint och enkelt. Något min hjärna klarar av.

Diskuterade med min pojkvän idag, jag har blivit dummare, går det? Han skrattade åt mig och höll med. Shit, det ogillas starkt.

Nej, nu ska jag glo ännu mer film. Arbetslöst. WOW-snack är utan konkurrens det mest osexiga som finns. Äckligt. Tja!

Puss

Bild: Jag och min vän Sandra. Ett ljus i WOWmörkret

Jag är vaknare än vaknast...

Gick upp vid 13-14 tiden, igår, fredag. Så förstod väl att det skulle bli liite svårt att somna, men kom igen, klockan är 07:33, vad är grejen? tja!

Jag minns hur jag kände då. Hur jag satt i tystnad i en grön skinnsoffa och hela världen rasade samman. Complete and utter despair.

Sen hände det igen, i samma soffa på en annan plats. Pang och hela bröstet sprängdes. Man förlorade någon man älskat. Någon som gjort en hel.

Och igen, i en annan soffa, en annan plats. Men soffan var fortfarande samma gröna färg, jag satt på samma vis och jag förlorade någon jag älskade.

Det kändes var gång som ett svek. Jag vet inte ens om det var i närheten. Är det ett svek? Kan man svika då det inte finns några löften, eller är det då jag som är svag?

Och nu är jag tillbaka här. Hej, hej.

Life's beginning to fade again and i'm taking the escalator to hell.

Jag tror inte på bråk.

Det är så sällan jag bråkar. Så sällan. Jag la mig för ett tag sen. Jag tröttnade. En osäker, kärlekskrank tonårsflicka som trakasserade min vän. Hennes liv verkar vigts åt att förstöra för henne.

Det är meningslöst. Väldigt meningslöst. Så jag skrev till henne på facebook. Frågade varför hon gör som hon gör.
En enda gång avvek jag från ämnet då jag avslutade inlägget med "Brinn flicka lilla, brinn".

That was it. Hon kontrade med att inte svara på något av det jag skrev. Hon kom istället med rasistiska uttalanden och kallade mig patetisk. Jag skakar bara huvudet. Suckar. Jag var inte ens sådan när jag var 12 år.

Nu fick jag veta att hon skrivit ett helt inlägg om mig på sin blogg.

Varför orkar man?

Jag gör ungefär detsamma nu kanske. Dock läser ingen det här.

Jag skrev till blogg.se,s abuse-avdelning. Hoppas att få det raderat. Jag vill inte figurera i hennes blogg. Hon är äcklig. Det äcklar mig. Over and out bitches.

Jag vänder mig om, sakta, tyst och stirrar. Förblindad av inget, jagad av det som inte finns. Jag slutar andas, slutar tro, jag slutar vara. Jagas av det som inte finns. Världen blir suddigare och jag undrar ofta vad som är riktigt, är jag, jag? Eller bara en tanke hos någon som ibland ploppar upp? Sen gråter vi alla en skvätt och accepterar att det vi är är på riktigt, och det riktiga är vad som gör ondast.

Jag läste om en som grät.


Och jag ville också gråta, som jag gjorde förut, jag ville ha tillbaka ångesten som kom i attacker där man grät och skrek, där man kände.

Nu sitter jag där och försöker berätta, ingen ser ingen lyssnar, inte ens jag själv. Orden kommer som stötar stockar sig i halsen. Varje tanke, varje ord, bokstav, formulering. Tar emot som att jag sprungit in i en betongvägg. Och blodet och tårarna som skulle funnits på utsidan samlas inombords. lägger sig som tjocka hinnor i min själ. Och jag försöker känna, jag kan inte känna. Och jag fortsätter säga att det var aldrig orden som skar i mig. 


Then daddy said off course you've been hurting to. You just never talked about it. And a brickwall fell down on me.

Sitter här, driven till vansinne av mina egna tankar. Jag vill ut, bryta mig free....I WANT TO BREAK FREE!!! i WAAANT TOOO BREEAK FREEE